Dam - 1 maj, SIF hemma

När domaren blåste av derbyt i dag var det inte precis ett glädjerus som min kropp fylldes med. Det var tomhet. Besvikelse. Och Ångerfullhet. Ville bara försvinna under jorden eller spola tillbaka tiden någon timme eller så.

Matchen slutar 3-0 till SIF. 3-0 målet måste ha varit deras snyggaste mål? Jag tar bollen av en SIFare nere vid vår hörnflagga och slår den ”perfekt” till en RÖD spelare som står i vårt straffområde, hon behöver bara slå in den i mål. Lätt som en plätt. Tyvärr hade vi ju inte vårt röda bortaställ idag, utan vårt BLÅA hemmaställ. Det är så tråkigt att göra en sådan fruktansvärt dum grej när man annars är hyfsat nöjd över sin egen prestation de första 85 minutrarna. Jag bryter ihop och jag kommer igen.

Det är tillfälligheterna som avgör denna match. Vi har några riktigt fina lägen som skulle kunna resulterat i både 1-0 till oss, och till 1-1…. Hade vi gjort något av dessa mål hade matchen sett helt annorlunda ut. Men idag har vi inte marginalerna på vår sida. Kanske rättvis förlust, det säger jag inget om. Jag säger bara att 3-0 inte är fullt så rättvist, däremot hade möjligtvis 1-0 till SIF varit det. När ena laget sätter sina målchanser och det andra laget inte så är det väldigt självklart vilket lag som vinner. Idag var det inte vi.

Vi kanske kan ringa till Stenungsund och fråga om dem vill spela om matchen?

Som Jibban sa efter matchen; ”Vi gör detta tillsammans, vi vinner ihop och vi förlorar ihop”. Vi kommer därför försöka släppa detta så fort som vi bara kan. För detta var bara en match i mängden, vi har en hel del fler matchen som ska vinnas nu!

#besvikentjej
#5
/Madde